ALLA FARLIGA JAG TRÄFFAT ÄR MÄN

Bilder från lite mitt i mellan allt. 

Säg hej till kathrin föresten. Min italy-soulie. Ni vet när man bara klickar med nån och typ vet att man kommer vara vänner föralltid. Det är fint. Man har ju inte så många sånna personer i livet så jag är så glad att Kathrin bara dök in i mitt.
 
Så fint utanför lägenheten. 
 
 
Mina finaste halsband!!!! Fick månen av min lanzarote-soulie luke (jo man ska ha en på varje ställe man bor på) och jorden fick jag av pappa i Barcelona. 
 
Ja och här är jag! 
 
 
I dagarna har jag varit med om en jobbig händelse. Jag stod i duschen och skreksjöng till Queen. Hade precis varit på stranden och ute på torkvindan hängde min bikini och torkade i solen. Mina glasdörrar stod något på glänt för att släppa in eftermiddagsluften i lägenheten och utanför hoppade fåglarna mellan trädkvistarna. Jag kliver försiktigt ur duschen, det är ju så lätt att halka över kaklet, virar in mig i en handduk som egentligen är alldeles för liten, kammar igenom håret och trippar ut i hallen för att ta på mig kläder. Jag ser på mina fötter som lämnar blöta avtryck över golvet, när jag plötsligt hör någonting i rummet. Och, när jag slår upp blicken möter den en man. Mycket äldre än jag, i slitna arbetskläder. Jag har aldrig sett honom förut. 
 
Vem är du, frågar jag. 
Han pratar inte engelska, berättar han. Och så låter han blicken svepa över min kropp, från topp till tå. 
Vad gör du här, undrar jag sen. 
Han frågar om jag har en cigarett. 
Jag skakar på huvudet. 
Okej, säger han. 
Och så står han kvar.
Jag ber honom att gå, jag behöver ju byta om. Han nickar. Men, står kvar. 
Tillslut får jag liksom tvinga ut honom ur min lägenhet. 
 
Jag blev skakig förstås och skrev något till Kathrin som berättade att han hade varit hos henne med. Lurigt, tyckte vi. Inte okej, förstås. Men jag försöker låta det vara. Tar på mig kläder och gör mig i ordning för att gå itll jobbet. 
Men så plötsligt möter jag hans blick igen. Han står utanför och liksom stirrar in genom min fönsterruta. Och, jag tror ni vet känslan av att hjärtat liksom stannar och lämnar kroppen helt skakig och tung. När det inte går att andas för att hjärtat har hamnat där i halsgropen och liksom hindrar all luft från att komma in. 
Jag tror jag skriker till. Och jag har aldrig haft så hög puls som då. Han gör ett försök att komma in i lägenheten igen men så kommer både Kathrin + fler vaktmästare rusandes och mannen skyndar iväg. 
 
Trots att det är ett par dagar sedan så känns det svårt att vara ensam hemma eller att öppna dörren på morgonen. Jag föreställer mig liksom att han står och väntar, på något vis. Men, händelsen har tagits på väldigt stort allvar och alla möjliga managers + andra säkerhetsåtgärder som kan tänkas vara inblandade, är det. Det känns bra. 
 
Men, dessa män. Att man aldrig får vara ifred. Och vilken rädsla vissa av dem utgör. En sak är säker iallafall, och det kan man säga vad man vill om men jag tror bestämt att: Ursprung spelar ingen roll. Svensk eller turk eller italiensk eller irländsk eller tysk eller what so ever spelar absolut ingen roll. Ingen är farligare än den andra. MEN det är fasen alltid män. Av alla dess typer och ursprung och åldrar. Det är alltid män.
 
Alla män som jag träffat är inte farliga, men alla farliga som jag träffat är män. 
När ska det få ett slut.
 
Jaja, tråkigt inlägg. Men! Tråkigheter måste också pratas om tycker jag. Men det roliga ska alltid ta störst plats. Annars blir man väl helt knäpp. 
 
Hörs en annan dag!


Emelie    •     •   http://emeliesandelia.se

Men usch vad hemskt att vara med om, dock tur att händelsen tagits på allvar!

(Tycker för övrigt inte att inlägget var tråkigt. Kunde inte sluta läsa pga att du skriver så bra. Ta hand om dig!!)

Svar: Ja det var inget roligt, och extra tungt när det händer i sitt eget hem. :( Och tack! Kul att höra, ändå! Kram. <3
AMANDA EKSTRÖM










Kom ihåg mig?
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype