VUXNA LÅTSAS BARA VARA VUXNA

(null)

Häromkvällen hängde jag med min polare Desiré. Vi såg på basketmatch och sen strosade vi genom ett upplyst och brusigt Arrecife. Passerade ett litet tapas-ställe. Den var liten och helt tom, bortsett från en man som satt längst ner i restaurangen med ett glas rött i handen. Han såg upp på oss och hälsade trött. Vi stannade till och han var snabb med att hälla upp varsitt glas till oss, också. Desiré hade mött honom en gång tidigare så de började prata på om saker som hänt sen dess. Mannen var ägare till restaurangen, strax över 30 och med djupa skrattrynkor vid kinderna. Vill ni ha lite ost, frågade han lugnt och tog fram diverse ostar till oss. Vi fyllde på glasen. Och igen. Och kanske, igen. Och så hittade jag liksom mig själv sitta och prata om ostar och viner på spanska mitt i natten, något berusad på vin och på arrecife och på pirrande skratt och allt sånt där som man kan vara berusad på, ni vet. 

Jag stannade upp snabbt och sög in livet, att jag var just där. I en stängd bar, 01.24 på Lanzarote, mumlande spanska om ostar och vin. Och det är just det. Ostar och vin. 

Och så slog det mig att vi bara låtsas. Vi bara låtsas vara intresserade av delikatesser och vi bara låtsas att vi vet vad vi pratar om när vi snackar druvor och var de kommer ifrån. Vi bara låtsas vara vuxna. När jag skriver bokslut till mitt företag eller när jag signar kontrakt för lägenhet eller, kanske framförallt, när jag sitter i möte med andra 25+are så låtsas vi ju bara. Vi pratar avtal och förändringar och ekonomi under möten men egentligen längtar vi nog bara efter fikat och tänker att herregud vem bryr sig om det här, egentligen. 

Jag menar inte att låta obrydd utan jag menar mer att det liksom slog mig att alla vuxna människor egentligen bara är barn som gör vuxengrejer. Barn som fortfarande har svårt att somna ibland och som saknar sina föräldrar och som då och då, bara ibland, hellre vill släppa allting och typ sjunga karaoke och käka glass som i trean. Men vi pratar som vi hörde att vuxna gjorde, när vi själva var små. Och de pratade precis som de hörde att deras föräldrar gjorde. 

Jag svävade iväg en stund i den där baren. Osten var god, iallafall. Vinet också även om jag inte kan minnas vad druvan egentligen hette. 

Vi hängde iallafall med honom upp till hans lägenhet som låg på våningen ovan restaurangen. Där käkade vi mat på balkongen och såg ut på Arrecife och fnissade åt allting så att vi tillslut fick åka hem. Precis som om vi glömt av hur man låtsas. 

Och så fattade att det här är precis vad jag lever för just nu. Så fint, ändå. 












Kom ihåg mig?
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype