OCH ALLA SORGER OCH ALLA SKRATT BLEV PLÖTSLIGT ETT HELT ÅR, SOM SÅ MÅNGA GÅNGER FÖRUT

 
Åh januari. Jag tror att jag längtade efter en nystart, här. Det fick jag också. Januari blev min första månad i min första, egna lägenhet. Som jag älskade det. Jag firade in det nya året, där. Med Ellen, Elin och Sofia + vegansk tapas och vin. Januari gav mig många sena kvällar på golvet med rödvin och målarfärg. Hängde mycket med mina finaste vänner. Och någonstans här började också det som skulle bli en disco-vår. Hade mina första hemmafest någonstans i början av januari och de slutade liksom inte. Jag dansade på stadens dansgolv varje helg, gärna flera kvällar i veckan, ända fram tills att jag flyttade till grekland i juni. Vi sov för många i min säng och jag vaknade så många morgonar av att någon trippade över glasflaskor och plastglas för att koka kaffe till oss två. 
 
 
I februari slösade jag för mycket pengar på second hand-porslin. Jag jobbade som lärare i svenska och SO och oroade mig för mycket över pengar och kärleken, så som en gör. Jag skrapade ihop mina sista kronor och åkte iväg till Gran Canaria för att hälsa på gamla polare! Så kul! Vi roadtripade i bergen och badade i små sjöar. Februari var knäpp på alla vis. Så mycket dans och drinkar att allting går ihop till ett enda vimmel. Ett fint vimmel, förstås. 
 
 
Och så kom kanske våren till mig. Jag påbörjade projektet "what girls look like" (som tyvärr får pausas gång på gång på gång eftersom att jag bor utomlands då och då) och så fortsäte disco-helgerna förstås. Jag hängde med Elin och Julia + ett nyfunnet kompisgäng mest hela tiden. Jag somnade på soffan med andetag i nacken och hängde en del med Tyra & Gabbe i ett soligt gbg. Dessutom blev min familj en hund rikare och vi åkte hela vägen upp till Köping för att hämta hem lille Ozzy. 
 
 
April är ofta min favvo-månad. Visst känns det som om man börjar vakna till liv, på något vis. Årets första månader är ofta en dimma hos mig. April får mig att sträcka på mig och öppna ögonen igen. Andas snabbare. Den här gången bjöd april på massa fint. Elin blev min granne (<3) och vi åt förstås hej-nya-läggan-pizza på hennes golv. Vi firade min finaste mormor som fyllde år på spa i vbg och sen grillade vi för första gången på min trädgård! April var fin. Vårens första månad är alltid fin. Kanske var jag lite märklig  rent känslomässigt. Jag som annars känner allt eller inget, var ganska... tom. Det kändes tråkigt, minns jag. Minns att jag läntade efter något nytt. Men när gör jag inte det, egentligen. 
 
 
Åh! Maj! Kanske årets absolut bästa och finaste! Jag bara sommar-levde till 100%. Julia och jag blev sambos på bästa Kaptensgatan och vi drack så mycket rosé i köket och på balkongen att man tappade räkningen. Solen kom till oss, på alla vis. Vi sa så ofta att vi tyckte om livet. Att det var fint mot oss, för en stund. Att allting kittlades och pirrades och att vi tyckte om varandra. Det gjorde vi verkligen. Vi tycker fortfarande om varandra förstås men maj var en pirrig månad på något vis. Vi drog oss till Varberg för att fira Julia + Julia under en hel helg och det var så härligt!! Alla våra polare samlade på ett enda ställe. Förutom det så picknickade jag och Elin på vår gemensamma trädgård och så dansade vi på gatorna i solnedgångar. 
 
 
Nä! Ångrar mig! Juni var bäst. Kanske årets enda känslo-stormiga månad för mig. Jag grät varannan dag och så skrattade jag varannan. Vi firade pride förstås. Skrek oss hesa genom vår stad med glitter på kinderna och sen sjöng vi högt i min lägenhet till långt in på natten. Vi firade Johan som tog studenten (whop whop) och så bara jag njöt av att få vara nära alla mina polare. Jag visste ju att jag senare skulle flytta till Grekland. Och så firade vi midsommar i Smögen hos Ida och Daniel och sprang runt i klackar på smögenbryggan. Och sedan, ja då flyttade jag. För andra gången, det året. Jag flyttade till rosa solnedgångar och trevliga greker. Grät så mycket på flygplatsen när mina vänner vinkade hejdå. Kramades. Ville inte släppa taget. De första dagarna i grekland var tunga förstås för det är det alltid i början på en säsong. Men sen, åh. Sen blev det fint. Juli, det skulle bli fint. 
 
Under juli så strandhängde jag mest. Under alla mina raster och på morgonarna. Jag brukade ta cykeln till stranden i Tigaki, där jag brukade bo, på morgonarna innan jobbet. Där pratade jag en stund med mannen som skötte solstolarna och så doppade jag fötterna i medelhavet innan jag åkte vidare till hotellet. På jobbet hängde jag mest med pirriga tonåringar. Åh. Jag hade livets bästa jobb. Vi hade kubb-kvällar, drinkkvällar (juice såklart hallå) och så spelade vi kort på tyska. Den 26 juli skakades vi om av två stora chocker. Vi vaknade upp av jordbävningen mitt i natten och jag tror att den fick många av oss att må väldigt dåligt. Morgonen efter var en kollega med om en stor trafikolycka och det skakade om oss på nytt. Det var många rödgråtna dagar i vårt team men jag tror att det fick oss att ta hand om varandra på ett annat sätt. Jag själv hade svårt att sova. Ni kanske minns. Jag sov inte en full natt förrän jag kom hem till Sverige i Oktober igen. Förutom jordbävningen och olyckan så var juli en himla fin månad. Det är fint att lära känna nya vänner och jobba i solen. Vi dök också! Kul!
 
 
 
 
I Augusti kände jag mig mer hemma. Vänner blev vänner på riktigt. Vi hängde mycket i vårt tuesday-crew och levde livet varje tisdag. Åt god mat, drack gott vin, strosade i butiker och hängde på stranden. Jag fyllde 21! Mina närmsta polare samlades på stranden för att käka lite pizza under stjärnorna. Det var en fin kväll, verkligen. Augusti gick så fort, minns jag. Varje dag var härlig. En så fin tid. 
 
 
I början på september så vinkade vi hejdå till många i vårt team. Jag flyttade till en annan lägenhet och blev granne med min fina Greta!! Vi hade många kvällar med sangria och kortspel. Vi satt till långt in på natten och pratade om livets största och minsta grejer. Jag saknar så att bo nära dig, Greta. Vi plåtade mycket mycket mycket på stranden under september. Långsamt kom hösten till Kos. Vinden blev kallare om kvällarna. Jag ville verkligen inte hem. Men, min sista kväll i grekland blev någon gång i slutet av september och jag grät mig helt rödgråten när jag skulle vinka hejdå till alla personer jag kommit så nära. Jag visste nog inte ens att jag hade så mycket tårar. 
 
 
 
Oktober! Min enda månad hemma på länge. Det var härligt att få krama om alla igen förstås. Jag passade på att jobba mycket. Plåtade kampanjer. Min moster fyllde år och vi firade henne med spa, go-cart och mycket mat och drinkar. Julia kom hem från säsong över en helg (ibland får man bara åka hem en helg innan man åker iväg för jobb igen) och det var så kul!! Vi hängde hemma i mitt kök, precis som the good old times, och sedan gick vi ut och dansade på stadens enda dansklubb, precis som the good old times. Under samma veva skakade MeToo om världen och jag skrev krönika för Borås Tidning. Förutom det så lagade jag mycket mat ihop med Clara, soffhängde med mina föräldrar och fick nya polare via ett lagerjobb som jag gick på i tre veckor. Efter bara ett par dagar hemma i sverige ringde dem mig från TUI och sa att de hade en position till mig på Lanzarote. Nä, tack, sa jag. Jag skulle ju vara hemma. -Jag ger dig tre dagar, sa mamma. Sen kommer du bli för rastlös. Jag skakade på huvudet, men hon hade rätt förstås. Bara ett par dagar senare hade jag tackat ja till jobbet och började packa ned mina väskor, igen.
 
 
Och första november landade jag här! Tredje flytten för 2017. Tanken var alltid att jag bara skulle stanna i max 10 veckor. Men, lanzarote fångade mig lite. Kanske inte ön som sådan, den känns faktiskt inte som "hemma" än även om jag bott här ett tag nu, MEN jag fastnade i dansträningen, människorna jag lärde känna, citronglassen vid torget, de sura taxichaufförerna. Jag fastnade i det lilla, och jag trivdes ganska snabbt här. Jag fick fina vänner i mitt team. Jag funderade tidigt på att försöka få stanna här lite längre, kanske bara en månad extra eller så. November var också pirrig på många sätt. Jag hängde mycket med Teresa och Solveig, som var två nära vänner från Kos, i november. De jobbar också här på ön, ju. Jag blev lite försiktigt förälskad (ok julia, jag vet... inte så "försiktigt förälskad" kanske utan mer dödskär) och dagarna här blev så fyllda med roliga, pirriga, känsliga och ansträngande utmaningar att tiden verkligen bara...gick. Snabbt. 
 
 
December var en så rolig månad!!! Det brukar inte vara en favorit men för mig för december kanske en av årets bästa, också. Jag jobbade ihjäl mig för att preppa luciakostymer, luciasånger, julkalender och julpynt här på hotellet. När jag var ledig så doppade jag fötterna i havet eller drack rödvin med nån jag tyckte om. Jag kom så nära mitt team. Hittade så fina vänner i mina fem kollegor. Vi drack kaffe om rasterna på cafeet här bredvid så fort vi fick chansen. Runt jul sprang vi runt som älfar. Klädde julgranar och läste brev från självaste tomten. Åh. Fina december. Vi hade också julfest med TUI och vi började gå ut lite mer, jag och mina polare. December gjorde mig glad. Och jag bestämde mig för att stanna här i 3,5 månad extra. 
 
Vi firade nyår på jobbet förstås. Såg på fyrverkerier. Som vanligt blir jag lite känslosam när jag ser på fyrverkerier under nyårsafton. Det kanske låter märkligt för vissa, men det får mig att tänka till och reflektera över vad jag faktiskt har gjort under året. Alla de människor jag träffat. Alla vänner jag skrattat med. Det får mig att tänka på vart jag står, just nu. Vad som behöver förändras. Vad som ska bort, och vad jag behöver mer av. 
 
Jag är nyfiken på 2018. Jag hoppas att det ger mig något så fint och stort att jag inte ens vågar drömma om det nu. 
 
Och tiden kommer gå fort. Snart skriver jag igen. Samlar ihop, ett till år. Och så fortsätter det.
Tack för allt du gett mig 2017. Alla hjärtekross och hångel. Alla skratt och gapflabb och alla fina människor som du bara kastade in i mitt liv. Jag hade inte önskat mig något annat. 

VUXNA LÅTSAS BARA VARA VUXNA

(null)

Häromkvällen hängde jag med min polare Desiré. Vi såg på basketmatch och sen strosade vi genom ett upplyst och brusigt Arrecife. Passerade ett litet tapas-ställe. Den var liten och helt tom, bortsett från en man som satt längst ner i restaurangen med ett glas rött i handen. Han såg upp på oss och hälsade trött. Vi stannade till och han var snabb med att hälla upp varsitt glas till oss, också. Desiré hade mött honom en gång tidigare så de började prata på om saker som hänt sen dess. Mannen var ägare till restaurangen, strax över 30 och med djupa skrattrynkor vid kinderna. Vill ni ha lite ost, frågade han lugnt och tog fram diverse ostar till oss. Vi fyllde på glasen. Och igen. Och kanske, igen. Och så hittade jag liksom mig själv sitta och prata om ostar och viner på spanska mitt i natten, något berusad på vin och på arrecife och på pirrande skratt och allt sånt där som man kan vara berusad på, ni vet. 

Jag stannade upp snabbt och sög in livet, att jag var just där. I en stängd bar, 01.24 på Lanzarote, mumlande spanska om ostar och vin. Och det är just det. Ostar och vin. 

Och så slog det mig att vi bara låtsas. Vi bara låtsas vara intresserade av delikatesser och vi bara låtsas att vi vet vad vi pratar om när vi snackar druvor och var de kommer ifrån. Vi bara låtsas vara vuxna. När jag skriver bokslut till mitt företag eller när jag signar kontrakt för lägenhet eller, kanske framförallt, när jag sitter i möte med andra 25+are så låtsas vi ju bara. Vi pratar avtal och förändringar och ekonomi under möten men egentligen längtar vi nog bara efter fikat och tänker att herregud vem bryr sig om det här, egentligen. 

Jag menar inte att låta obrydd utan jag menar mer att det liksom slog mig att alla vuxna människor egentligen bara är barn som gör vuxengrejer. Barn som fortfarande har svårt att somna ibland och som saknar sina föräldrar och som då och då, bara ibland, hellre vill släppa allting och typ sjunga karaoke och käka glass som i trean. Men vi pratar som vi hörde att vuxna gjorde, när vi själva var små. Och de pratade precis som de hörde att deras föräldrar gjorde. 

Jag svävade iväg en stund i den där baren. Osten var god, iallafall. Vinet också även om jag inte kan minnas vad druvan egentligen hette. 

Vi hängde iallafall med honom upp till hans lägenhet som låg på våningen ovan restaurangen. Där käkade vi mat på balkongen och såg ut på Arrecife och fnissade åt allting så att vi tillslut fick åka hem. Precis som om vi glömt av hur man låtsas. 

Och så fattade att det här är precis vad jag lever för just nu. Så fint, ändå. 

BLIR DET HÄR STÄLLET BRA RÅ?

Häromdagen gick jag ut och käkade med Anna och Thibaud. Vi hade ett par timmar över innan kvällsjobbet så vi strosade ner till torget, hela vägen till en av spaniens cirka bästa restauranger!!! Älskar det här stället. Det ligger lite undangömt, är ganska lugnt liksom och har såååå-åå god mat. 
 
Vädret är ganska kasst här, faktiskt. De senaste dagarna har varit lite blåsiga och vi sover i tjocktröjor och sockar. Men! Under dagarna är det fint!!! Soligt oftast. 
 
 
"Blir det här ställeee bra rå?"
 
Mycket bra mycket bra. Förstås. 
 
Kou Kou-move bra, tillockmed. 
 
Så mysigt ställe! Vill bara ta med alla jag känner, hit!
 
 
 
 
 
Så här såg jag och Thibaud ut. 
 
 
 
Så god mat. Vi skulle "bara ha lite tapas" men råkade beställa in typ halva menyn. Inget att klaga på! Bästa misstaget man kan göra, väl.
 
 
Jag och Anna! (Och ja vi hade en liten mini-photoshoot... såklart!!! vi kommer ju inte se varandra på länge, hallå!).
 
 
 
Där satt vi lite för länge. Vi fick skynda tillbaka senare. 
 
Mitt fina gamla team. Men! Mitt nya verkar härligt det också! Så spännande med så många nya personer att lära känna. Det är utan tvekan det absolut bästa med det här jobbet. Det bara trillar in fler och fler och fler najz personer i livet. Så många härliga, fina, roliga, dansiga, skrattiga, pirriga och intensiva människor som alla är här för att bara ha det... bra. Så fint. Och så jobbar man så nära varandra att allting blir väldigt emotionellt. Man har så kul, tycker om varandra mycket, lever alltid till 110 procent och bara har det... bra.
 
Ibland tänker jag på att det kanske kommer vara svårt att anpassa mig till real life där hemma, igen. 
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype