HÄR ÄR JAG

 
Här är jag. Klippte lugg med en barnsax mitt i natten i ett skitigt badrum utan några lampor. Blev ändå, helt okej. 
 
Jag minns när jag fick det här jobbet. Det var tidig vår 2016 och jag hade nyss fått jobb som lärare. Där hemma gillade jag, allt. Pirrig. Åkte varje helg till en annan stad för att jag va lite småkär i någon kille där och det sista jag ville var att lämna ett liv som kändes så... hemma. 
 
Ändå var det precis det som jag skulle göra. 
 
- Det blir bara en månad, eller så, sen kommer jag hem igen.
Mamma såg på mig länge och skakade på huvudet. 
- Nä, Amanda. Ta den här chansen nu. 
Hon tystnade. 
- Du vet ju aldrig vart du hamnar. 
Jag såg ned i backen och tänkte att nej mamma du fattar ingenting. Jag kommer inte stanna längre än ett par veckor.
Men så ropade rösten i högtalaren att det var min tur att kliva på flyget. 
 
Det är två år sedan nu.
 
Jag tänker på den stunden ofta. Tänker på hur jag grät i två veckor och på hur nära det alltid var, att jag stannade hemma. Jag packade inte min resväska förän bara några timmar innan. Satt klockan fyra på natten och tänkte att "vad händer om jag inte går på flyget". Hur jag liksom verkligen stod, med hangbagaget i famnen, i kön in till flyugplanet med vinden i håret och tänkte att, nä, jag skiter i det. 
 
Men jag klev på.
Och jag har aldrig ångrat mig. 
 
Jag kan inte förklara vad det är, men jag älskar hur jag lever och hur jag liksom andas nu för tiden. När man jobbar säsong efter säsong så blir man så tidsmedveten. Någonstans i bakhuvudet har du alltid en röst som säger åt dig att tiden snart är slut. Att vi bara har ett par månader kvar, innan vi aldrig mer kommer tillbaka till vad vi har nu. Det gör något med dig, att vara så tidsmedveten. Det gör dig pirrig. Det får dig att gå ut och käka middag fast att du kanske inte har råd och det får dig att gå ut och dricka drinkar med killarna i baren fast att du egentligen är trött. Det öppnar upp dig, på något vis. Du hänger med folk du aldrig förut pratat med. Du kramas oftare. Sover tillsammans. Hånglar på första dejten. Tar hand om varann. Ser nya platser. Badar fast det är för kallt. Kanske lär man sig surfa någon gång. Man hyr en cykel och så berättar man för varandra att man gillar varann. 
 
Allt är så intensivt och det är det som får mig att känna mig levande. 
Och nu efter ett par säsonger så har det blivit svårt för mig att föreställa mig själv leva som vanligt igen. 
Att sakta ned. Att inte alltid vara på väg. 
 
Vi pratar mycket om det här. Alla känner på samma vis. Att när man väl är i den här bubblan känns den vanliga världen lite skrämmande. Svåranpassad. 
 
Och med det sagt: 
I sommar flyttar jag vidare. Till italien, den här gången. 
Längtar efter ännu mer pirr och nya polare och danskvällar.
Mest av allt längtar jag nog efter god pasta ändå. 
Ja, så är det nog. 











Kom ihåg mig?
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype