TACK GREKLAND OCH ALLT SOM KOM MED DIG

Det var redan en månad sedan som jag kom hem från Grekland. Så märkligt det känns. På något vis lever jag kvar i den bubblan och på något annat vis känns det som om det aldrig har hänt. Precis som det brukar vara, med sånt här. Och nu är det bara tre dagar kvar tills jag åker på jobb igen. På Lanza i Espana den här gången! Kul, ju!
 
MEN! Vänner amigos peeps jag måste (!) ju göra någon typ av sammanfattning från grekland ändå. Bara skriva lite kort och fint och gott om vad det har gett mig. Om inte för er skull, så för min egen. 
 
Flyttade den 26 juni. Här hemma var jag kär i mitt kollektiv och tyckte att jag levde det härligaste livet i världen. Det var en fin tid men tiden som skulle komma var också fin. Förstås. Landade här. Med våra cyklar, mitt ute på den grekiska landsbygden och jag vill minnas att jag tänkte "herreguuud...." när jag såg våra lägenheter här. När jag bodde på Gran Canaria förra sommaren så bodde vi liksom i en stad. Så var det inte här. 
 
Andreas blev min första vän! Vi bodde i samma hus och han visade mig runt i den lilla byn. 
 
Sedan hittade jag Silja. <3
 
Och Lena killtjusaren!!! Så många fredagar jag spenderade med henne + Petra i början av sommaren. 
 
-Det är så härligt med hiking, utbrast Lena och sträckte på sig i solen. 
-Visst, sa jag lågmällt och såg ned på mina SANDALER. Kanske pillade jag lite i gruset med tårna. 
-Ska vi inte nå toppen av berget, undrade hon och såg på mig. 
Jag skrattade. 
-Aldrig i livet.
Petra och Lena mötte blickar och tillslut hittade jag mig själv uppe på toppen! Jippi! Med sandaler!
 
Och så kom natten till 21 juli. Jag skulle precis sova. Sträckte mig efter lampknappen. Plötsligt började rummet att röra sig så kraftigt att jag trillade ur sängen, hamnade på golvet och kröp till dörrkarmen där jag försökte hålla fast mig medan strömmen gick och hela lägenheten lades i mörker. Jordbävningen var det som literally skakade om oss alla under sommaren. På något vis blev vi inte oss lika igen. Kanske på ett fint vis, faktiskt. Vi tog hand om varandra mer och såg mer fint i vardagssaker. Å andra sidan kunde ingen av oss sova i fortsättningen. Jag har fortfarande inte sovit en hel natt och det är längesedan nu. 
 
Efter jordbävningen var vi tvugna att vänta utomhus ett tag. Vår granne smög in och hämtade en flaska vin och sedan satt vi där ute och skrattade en stund in på natten. 
 
Mitt Grekland. <3
 
Så många shower vi haft!!! Så kul pirrigt och skrattigt! Mina fina personer. <3
 
 
Och en dag i juli åkte jag med detta härliga gänget för att dyka!!! Så kul haha! Hade längtat efter det länge. 
 
Fortsätt simma fortsätt simma 
 
FLEEERRRA gånger fick jag simma upp till ytan igen och tömma mina glasögon för allt vatten som kommit in när jag skrattat. För alltså jag skrattade så jag fick ont i magen. Det kunde inte hjälpas. Att se de här (haha<3<3<3) under vattnet, samtidigt som vi båda liksom tänkte att "ok du FÅR inte skratta nu...". Ni vet, man ser sånt i ögonen. Det var hemskt. Jag kunde inte hålla mig. Skrattade så jag inte fick nån luft.
 
Sedan kom min födelsedag!!!! Vi firade med pizza och vin på stranden förstås. 
 
Jag jobbade på med mitt hangout-crew. Åh vissa gäster saknar man verkligen. Tacka vet jag cyber-space!! Pratar ofta med många av dem via sociala medier!! 
 
Hade måååånga middagar med vänner den här sommaren. 
 
Mitt team. <3 Den första veckan trodde jag aldrig att jag skulle komma så nära vissa av de här. Minns så väl att jag ringde hem och sa något i stil med "alltså alla är trevliga såklart men jag tror inte att jag kommer få några vänner for life" men det fick jag verkligen. Vissa av de här blev riktigt nära vänner. Kan knappt vänta till att se dem igen!! 
 
Och cafét som blev mitt. 
 
Plåtade så mycket med dessa. Tre exempel på friendos for life!!!
 
Bytte lägenhet, ja! Blev granne med den här! 
 
Och så kom sista kvällen för oss också. Vi slutade sent, allesammans. Strosade hem till Silja där vi dukade upp pizza och spelade ligretto hela kvällen. Ville verkligen inte att den skulle ta slut. En stund in på natten började folk gå till sängs. Tillslut var det bara jag, Silja, Atle och Solveig kvar. Vi låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade till gammal musik. Låg i varandras armar på något vis. Sa att "tänk att det här är sista kvällen vi lever en vardag tillsammans i hela våra liv". Jag låg i Siljas knä och kunde inte låta bli att gråta lite. Mina tårar studsade ner på hennes lår och hon bestämde att det nog var dags för oss alla att sova. 
 
 
 
Ni vet, man blir en familj. 
 
Jag kunde aldrig någonsin tro att jag skulle få så fina vänner. Trodde aldrig det. Jag hade verkligen en fin sommar.
 
Och, kanske kommer en våg av längtan slå över mig i framtiden. Kanske när jag sitter på en nattbuss hem från ett regnigt gbg eller delar ett glas rött med en vän på en krog här i stan. Kanske då, om du ser att jag svävar iväg med blicken och inte lyssnar på vad du säger, även om jag känner mig lycklig då, så kanske jag tänker att jag, just i den stunden, hade kunnat ge vad som helst för att få komma tillbaka till den där sommaren, igen. 
 
Och då är det bara att låta mig hållas. 
 
Tack för allt grekland och allt som kom med dig. <3 Vi ses en annan gång.
 
Så, Lanzarote. 
Tre dagar kvar.
Packa ner och packa om
 
Let's. 











Kom ihåg mig?
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype