MIG FÅR NI ALDRIG TYST PÅ

 
Vilken fantastisk dag. Jag tror inte att ni har missat hur #metoo har spridit sig som en löpeld genom cyber-världen och det får mig pirrig på någit vis. Fruktansvärt, förstås, hur många vi är ändå. Jag vågar säga att så gott som alla (inte alla men jo nästan) kvinnor vi går förbi på gatorna om dagarna bär på erfarenheter av sexuella trakasserier. Jag har knäppt en enda vän som inte kan relatera när jag tar upp problemet. 
Jag vet mycket väl att det här är känsliga ämnen och att det blir reaktioner. Jag tycker ändå det är viktigt att föra till ljuset. För mitt femtonåriga jag och för alla de där kvinnorna på gatorna som jag möter. Om jag så bara kan få en enda tjej att känna sig något mindre ensam så vore det så fint. Några historier är gamla och några är nya och några tillhör min bästa vän och inte mig. Men det är inte relevant. 
Vad som däremot är relevant är att jag är säker på att ni är flera som känner igen er. 
 
Jag var femton år när det hände första gången. 
 
Jag hade precis somnat när jag kände hans händer över hela mig. 
-Vad gör du, utbrast jag och försökte ta bort dem.
-Vadå, undrade han. 
Det är så här man gör när man är kära, sa han sen. 
Jaha, sa jag, och försökte se honom i ögonen men han vände bort blicken. 
Även om jag inte hade sovit bredvid någon innan så kändes det som om det inte var så här det skulle gå till.
-Kan du inte sluta, sa jag.
Men han var starkare och skulle göra som han ville. 
 
Precis som så många andra män skulle göra senare i mitt liv också. 
 
16 år. 
Vi hade varit nära vänner länge och jag missade bussen hem från festen. 
-Du kan sova hos mig såklart, sa han.
Jag tackade. 
När vi kom hem till honom så bäddade han soffan åt mig. 
Tack, sa jag, igen. 
Men på något vis hamnade vi på den båda två. 
-Du är den finaste tjejen jag någonsin sett, väste han och jag vände bort huvudet.
-Sluta, försökte jag. 
Men det gjorde han inte. 
-Det går snabbt, sa han sen. 
Dagen efter satt vi alla tillsammans i ett kompisgäng och pratade om våld och övergrepp. 
-Men det är bara övergrepp om det sker i buskarna, och så, tyckte en av dem. 
De andra nickade instämmande. 
-Ja, om man följer med någon hem får man skylla sig själv, tyckte en annan. 
Jag mötte hans blick över bordet och fick det bekräftat. 
Jag hade följt med honom hem.
Jag fick skylla mig själv. 
Han var ju starkare och han skulle göra som han ville. 
Det borde jag väl förstått. 
 
18 år. 
Röken låg tät i luften och den tunga basen från dansgolvet bredvid fick hela min själ att dunka i kroppen. Ljudet liksom slog i mig. Ljusen blinkade och jag skulle just be om ett glas vatten när han dök upp bredvid mig. 
-Jag bjuder dig. Han snubblade på orden och kom närmre. 
Jag log artigt men skakade på huvudet. 
-Tack men jag ska bara ha vatten. 
Han spände ögonen i mig. 
-Jag bjuder dig, sa han igen. 
Han kom nämre. Jag kunde känna lukten av svett och billig öl. 
-Fast jag ska bara ha vatten. 
Han ställde sig nu tätt intill och la handen på min rygg. Hans andetag slog i min panna. 
-Du ska ha en drink, sluta tjaffsa bara. 
Jag försökte glida mig ur hans grepp men det var lönlöst. 
Han beställde till sig en drink från bartendern och ställde den framför mig. 
Jag suckade. 
-Nej, tack, sa jag ju. 
Han avbröt mig mitt i meningen. 
-Drick. 
Jag försökte vända mig bort men hans hand låg stadigt över min rygg och jag kom inte loss. 
-Drick. 
Jag lät sugröret snudda vid läpparna. 
Han sken upp. Och jag märkte snart vad han var ute efter.
-Så, hänger du med mig nu då? 
Jag kände hur hjärtat slog mot bröstkorgen och försökte låta bestämd när jag utbrast att det skulle jag väl definitift inte. 
-Men jag har ju köpt en drink åt dig, sa han och lät uppriktigt förvånad. 
Jag tystnade.
-Men, försökte jag. 
Hans hand slöt hådare om min axel.
-Men, jag ville bara ha vatten.
Han kom närmre och började på något märkligt vis gnida sin kropp mot min. Svepte sina händer över min kropp. 
-Sluta, sa jag och tog bort hans hand. 
Men han var starkare och han skulle göra som han ville. 
 
 
20 år.
-Nej, sa jag. 
-Jo, sa han. 
-Men, nej, sa jag trevande. Tog bort hans hand. 
-Snälla. Han lät ynklig bakom mig. 
Jag suckade. Kanske var det inte värt att ta fighten. Men jag ville verkligen inte. Hela min kropp skrek att den inte ville. 
-Nej, jag menar det, sa jag och försökte låta bestämd. 
Fast, han var starkare och han skulle göra som han ville. 
 
21 år.
Jag var på väg hem. 
Snabbade på stegen. 
Männen bakom mig var många. 
Och de var snabba. 
Plötsligt höjde de rösten bakom mig. 
Du, skrek dem. 
Vi vet vad du vill göra, skrek dem sen. 
Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. 
De kom närmre.
Jag tog nycklarna mellan fingrarna som jag har fått lära mig att göra. 
Om de kommer ifatt mig så dör jag, tänkte jag.
Jag visste ju.
De var starkare och de skulle göra som de ville. 
 
Men efter alla år har jag insett att jag har någonting de inte kan ta ifrån mig. 
När jag väl har börjat berätta så finns det ingen som kan tysta mig.
Och där spelar det ingen roll hur starka ni är.
 
Snälla älskade fina varma tjejer och killar som har något att dela under # metoo. Gör det <3 Vi är så många.
 
 











Kom ihåg mig?
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype