NÄSTA GÅNG HÖRS VI FRÅN SPANIEN

 
Två bilder från playan förra året. Tänk att jag flyttar tillbaka till spanien om bara några timmar. Det är alltid en märklig känsla och kanske framförallt den här gången. Förr har jag vetat när jag kommer hem på ett ungefär. 
 
Åt hejdå-lunch med mitt favvopar Alex & Julia på Viskan idag. Laxsallad. När vi skulle säga hejdå kramades vi länge. 
 
-Ja, vi ses i januari då, sa jag. 
De tystnade. 
Alex harklade sig, 
-Nej, då är vi ju i Vietnam, men vi ses i februari!
Jag tystnade. 
-Då bor jag nog i London, sa jag sen. 
-Då ses vi när du kommit hem, till sommaren, sa Julia och log. 
-Ja jo men då flyttar jag ju till Italien, svarade jag. 
Vi såg på varann och insåg att, ja, då ses vi om ett år! 
 
Vi hinner säkert ses innan och dessutom är det ju inte helt bestämt än, jag kanske hänger här hemma under våren. Det vore fint också, ju! Hursomhelst så är jag tacksam för livet. Jag kommer sakna mina vänner men är tacksam för möjligheten jag får. Jag är lyckligt lottad. <3 
 
Ikväll: rödvin och kräftsoppa med mina föräldrar. Kommer sakna er så. 
 
Nästa gång vi hörs är det från spanien! 

TACK FÖR ALLT KAPTENSGATAN

Hej det är jag igen!
 
I lördags firade vi min moster som fyller 40. Så fint att ha hela familjen samlad. Jag vet inte hur länge jag är borta den här gången och då är det så fint att liksom få kvalitéts-tida lite med allesammans. Ska visa lite bilder!
 
Okej då så först körde vi go-cart!!! Eller inte vi. De, gjorde. Jag såg på. Min bror vann! Sen kom min pappa! Sen kom min kusse Lukas! Lagom malligt. 
 
Min alex. <3 Fina lillebror. 
 
Prispallen igen då. 
 
Ja! Och sen hände grejer på riktigt! Jag åkte ihop med mammsen, mina båda mostrar, mormor + två nära vänner upp till Aroma Spa för att brunch-a och spa-a lite. En helt vanlig lördag hallå! Vilken lyx, va! 
 
Min vackra mormor. <3 
 
De har god mat förstås! Jag jobbar ju med Aroma och backar aldrig för att skryta om det. Fantastiskt ställe. 
 
Här satt vi ett tag och götttttade oss. 
 
 
 
 
Jag och mrs födelsedagsbarn!!! Tänk vilken tur jag har som har så fina och starka och häftiga kvinnor i min familj (nåja män också men ni fattar). Tack livet du äger! 
 
För att inte tala om min mamma. <3
 
Och min stad! Nu syns vi inte på ett tag. Känns tråkigt och pirrigt. 
 
Här sitter jag och spaa-aar.
 
sen bubblade vi också förstås.
 
Och drinkade. 
 
 
Efter spa-andet gick vi ner till torget och drack en drink innan vi åkte hem till min mormor & morfar där vi käkade mat alla tillsammans. 
 
Och så gick även den helgen. Jag vet hur cheesy jag låter men det är verkligen värdefullt att få umgås med hela familjen ibland. Som jag sa, nu vet jag inte när jag ser dem nästa gång. Jag flyttar till Spanien nu och kommer förmodligen hem i januari. Då är tanken att jag ska flytta till London över våren för att sedan åka och jobba i italien i sex månader. Anledningen till att det är ett "förmodligen" och inte ett "yas! det händer!" är ju helt enkelt för att ingenting är heeelt lovat än och då känns det ju dumt att prata om det för mycket. Med det här jobbet ändrar sig allt väldigt fort. Jag är ju typ garanterad att åka till Spanien (jag menar jag åker om typ 24 timmar), men jag har haft kollegor som har fått andra flygbiljetter i handen bara någon dag innan avresa förut. Det är ju det som är pirrigt! Jag gillar det verkligen! 
 
Men, som ni förstår. Det är jobbigt att säga hejdå när man inte vet om det är till januari eller till oktober nästa år. Men! Point is! Jag har många att längta efter och det är jag tacksam för varje dag. Den morgonen jag vaknar någonstans i världen och känner att jag inte har någonting alls att komma hem till, då är det dags att sluta resa, tror jag. 
 
Detta innebär också att jag sakta men säkert behöver säga hejdå till Kaptensgatan. Åh. <3 Min lägenhet. Min lägenhet på 37 kvm där vattnet bara fungerar ibland och balkongdörren inte går att stänga. Min lägenhet som blev min första. Lägenheten som lärde mig att äta pizza på golvet med händerna för att undvika disk och vart det billigaste toalettpappret finns att köpa. Lägenheten där vi har dansat till Carola och hånglat i köket. Värmt bullar mitt i natten och druckigt vin mitt i veckorna. Där jag somnat till andetag i nacken vissa kvällar, och till Julia som internetbråkar med Bingo Rimér, andra nätter. Där jag gråtit för att jag glömt att betala räkningar och där jag spillt målarfärg över golvet. Lägenheten som fick mig att bli äldre. 
 
Helt vuxen är jag nog inte än. 
Men när blir man det egentligen.
 
Det är tråkigt att säga hejdå till Kaptensgatan. Det var en fin tid. 
 
Kanske är den inte slut än men jag tror det. Tiden här i lägenheten, alltså. Jag får på sin höjd ett par veckor här till våren. Då ska jag verkligen skriva ett hejdå-kaptensgatan-inlägg. Det förtjänar den lilla lägenheten. Jag längtar till nästa. Undrar vilka historier som skapas där. Undrar vem som får hångla i det köket och vem julia ska internetbråka med, då. 
 
Imorgon ger jag bort nycklarna för en stund iallafall. Och sen: Spanien! Hasta pronto!

TACK GREKLAND OCH ALLT SOM KOM MED DIG

Det var redan en månad sedan som jag kom hem från Grekland. Så märkligt det känns. På något vis lever jag kvar i den bubblan och på något annat vis känns det som om det aldrig har hänt. Precis som det brukar vara, med sånt här. Och nu är det bara tre dagar kvar tills jag åker på jobb igen. På Lanza i Espana den här gången! Kul, ju!
 
MEN! Vänner amigos peeps jag måste (!) ju göra någon typ av sammanfattning från grekland ändå. Bara skriva lite kort och fint och gott om vad det har gett mig. Om inte för er skull, så för min egen. 
 
Flyttade den 26 juni. Här hemma var jag kär i mitt kollektiv och tyckte att jag levde det härligaste livet i världen. Det var en fin tid men tiden som skulle komma var också fin. Förstås. Landade här. Med våra cyklar, mitt ute på den grekiska landsbygden och jag vill minnas att jag tänkte "herreguuud...." när jag såg våra lägenheter här. När jag bodde på Gran Canaria förra sommaren så bodde vi liksom i en stad. Så var det inte här. 
 
Andreas blev min första vän! Vi bodde i samma hus och han visade mig runt i den lilla byn. 
 
Sedan hittade jag Silja. <3
 
Och Lena killtjusaren!!! Så många fredagar jag spenderade med henne + Petra i början av sommaren. 
 
-Det är så härligt med hiking, utbrast Lena och sträckte på sig i solen. 
-Visst, sa jag lågmällt och såg ned på mina SANDALER. Kanske pillade jag lite i gruset med tårna. 
-Ska vi inte nå toppen av berget, undrade hon och såg på mig. 
Jag skrattade. 
-Aldrig i livet.
Petra och Lena mötte blickar och tillslut hittade jag mig själv uppe på toppen! Jippi! Med sandaler!
 
Och så kom natten till 21 juli. Jag skulle precis sova. Sträckte mig efter lampknappen. Plötsligt började rummet att röra sig så kraftigt att jag trillade ur sängen, hamnade på golvet och kröp till dörrkarmen där jag försökte hålla fast mig medan strömmen gick och hela lägenheten lades i mörker. Jordbävningen var det som literally skakade om oss alla under sommaren. På något vis blev vi inte oss lika igen. Kanske på ett fint vis, faktiskt. Vi tog hand om varandra mer och såg mer fint i vardagssaker. Å andra sidan kunde ingen av oss sova i fortsättningen. Jag har fortfarande inte sovit en hel natt och det är längesedan nu. 
 
Efter jordbävningen var vi tvugna att vänta utomhus ett tag. Vår granne smög in och hämtade en flaska vin och sedan satt vi där ute och skrattade en stund in på natten. 
 
Mitt Grekland. <3
 
Så många shower vi haft!!! Så kul pirrigt och skrattigt! Mina fina personer. <3
 
 
Och en dag i juli åkte jag med detta härliga gänget för att dyka!!! Så kul haha! Hade längtat efter det länge. 
 
Fortsätt simma fortsätt simma 
 
FLEEERRRA gånger fick jag simma upp till ytan igen och tömma mina glasögon för allt vatten som kommit in när jag skrattat. För alltså jag skrattade så jag fick ont i magen. Det kunde inte hjälpas. Att se de här (haha<3<3<3) under vattnet, samtidigt som vi båda liksom tänkte att "ok du FÅR inte skratta nu...". Ni vet, man ser sånt i ögonen. Det var hemskt. Jag kunde inte hålla mig. Skrattade så jag inte fick nån luft.
 
Sedan kom min födelsedag!!!! Vi firade med pizza och vin på stranden förstås. 
 
Jag jobbade på med mitt hangout-crew. Åh vissa gäster saknar man verkligen. Tacka vet jag cyber-space!! Pratar ofta med många av dem via sociala medier!! 
 
Hade måååånga middagar med vänner den här sommaren. 
 
Mitt team. <3 Den första veckan trodde jag aldrig att jag skulle komma så nära vissa av de här. Minns så väl att jag ringde hem och sa något i stil med "alltså alla är trevliga såklart men jag tror inte att jag kommer få några vänner for life" men det fick jag verkligen. Vissa av de här blev riktigt nära vänner. Kan knappt vänta till att se dem igen!! 
 
Och cafét som blev mitt. 
 
Plåtade så mycket med dessa. Tre exempel på friendos for life!!!
 
Bytte lägenhet, ja! Blev granne med den här! 
 
Och så kom sista kvällen för oss också. Vi slutade sent, allesammans. Strosade hem till Silja där vi dukade upp pizza och spelade ligretto hela kvällen. Ville verkligen inte att den skulle ta slut. En stund in på natten började folk gå till sängs. Tillslut var det bara jag, Silja, Atle och Solveig kvar. Vi låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade till gammal musik. Låg i varandras armar på något vis. Sa att "tänk att det här är sista kvällen vi lever en vardag tillsammans i hela våra liv". Jag låg i Siljas knä och kunde inte låta bli att gråta lite. Mina tårar studsade ner på hennes lår och hon bestämde att det nog var dags för oss alla att sova. 
 
 
 
Ni vet, man blir en familj. 
 
Jag kunde aldrig någonsin tro att jag skulle få så fina vänner. Trodde aldrig det. Jag hade verkligen en fin sommar.
 
Och, kanske kommer en våg av längtan slå över mig i framtiden. Kanske när jag sitter på en nattbuss hem från ett regnigt gbg eller delar ett glas rött med en vän på en krog här i stan. Kanske då, om du ser att jag svävar iväg med blicken och inte lyssnar på vad du säger, även om jag känner mig lycklig då, så kanske jag tänker att jag, just i den stunden, hade kunnat ge vad som helst för att få komma tillbaka till den där sommaren, igen. 
 
Och då är det bara att låta mig hållas. 
 
Tack för allt grekland och allt som kom med dig. <3 Vi ses en annan gång.
 
Så, Lanzarote. 
Tre dagar kvar.
Packa ner och packa om
 
Let's. 
Go & gla. Jobbar som reseledare och lever Lanzarote-life över vintern. Jobbar som frilansskribent och fotograf också någonstans mitt i mellan. Här ventilerar jag vardagen med allt vad det innebär och inte innebär och skriver mest för att kunna se tillbaka på dagarna som gått när andra dagar har kommit. Häng med. <3

HannaVic logotype