BE CAREFUL, ANOTHER ONE IS COMING

Hej vänner. ❤️ Några av er har kanske hört att Kos har råkat ut för en jordbävning under natten. Den mätte upp till 6.7 och har fått flera byggnader att rasa här på ön. Just där jag bor är det ganska lugnt. Men det var en märklig och upplevelse som fick mig att för första gången i livet tro att det skulle tas i från mig på riktigt.

Jag låg i min säng och skulle precis sova. Jag hörde människorna ute på gatorna prata med varandra och musiken från hotellet bredvid spelade högt trots att klockan precis skulle slå halv två. Jag hade precis krupit ner i de tunna, vita lakanen. Andades ut. Lyssnade på vågorna från havet. De var något kraftigare ikväll, hann jag tänka. Tänkte också på någon där hemma. På hur fint det är att livet har gett mig möjlighet att bo på så många fina platser. Och hur fint det är att jag har så många att sakna. 

Borde sova. Sträcker mig efter lampknappen på väggen. Den sitter lite för långt bort, så jag behöver sträcka mig ur sängen. Liksom lägga all min vikt på armbågen som stödjer sig på sänggavelen. Sträcker mig mot lampknappen för att släcka,  

men så.
 
Det går snabbt. Jag tycker mig först höra någon borra utanför huset. Hinner tänka att det väl är typiskt min granne att borra utanför huset klockan halv två. Men det blir högre. Fönsterrutan vibrerar och jag liksom stannar upp mitt i försöket att släcka ljuset. Fortfarande med armbågen lutandes mot gaveln och armen sträckt mot väggen, vrider jag irriterat på huvudet för att försöka se vad det är som låter så högt. Och sen skakar marken så mycket att jag inte hinner reflektera över vad det är som sker innan jag liksom tappar balansen i min märklig rörelse och trillar ned på stengolvet. Jag skakar och allt skakar med mig. 

Kanske förstår jag vad det är som händer. Jag slås av en desperat tanke att försöka hålla fast mig så jag kryper över den skakade marken bort till dörrkarmen där jag håller fast i en vägg; som också skakar. Och så sitter jag i en stund som känns som en evighet och tänker att om det inte slutar skaka nu så faller taket och då dör jag. 

Tänkte att jag borde ta mig ut. Tänkte också att det kanske kommer en tsunami, nu. Och hann tänka att det måste vara så här det känns. 

Sedan lugnade det sig och jag kröp ut ur lägenheten och mötte mina grannar som satt ned längst med väggarna och förstås var lika tomma i blicken som jag. 

Så satt vi ett tag.
 
Be careful, another one is coming, viskade min granne och sedan skakade hela världen under oss igen för en stund och allt jag kunde uppfatta var hur mina grannar pressade ihop sina ansikten och att musiken från hotellet hade övergått till en tung tystnad. Att människorna som förr gick och pratade och skrattade på gatorna bredvid nu skrek ihåligt genom nattluften. 

Sedan blev allt lugnt och vi började prata med varandra igen. Kollade så att alla var okej. Skrattade. Små efterskalv kom men det var ingen fara. En granne kröp in och hämtade en flaska vin och vi satt och pratade om livet ett par timmar innan vi kunde gå in och sova igen. 

Jag låg vaken till långt in på morgonen. Tänkte på hur fint livet är mot mig som ger mig möjligheten att bo på så många olika platser. Tänkte på hur många fina människor det har gett mig. Och på hur snabbt det kan tas ifrån mig. Det blev så tydligt i natt. Att man aldrig vet. 

Tänk att jag fick vakna ännu en morgon med livet och allt vad det ger mig. 🌸 Det är inte alltid självklart och jag hoppas att jag alltid har med mig det i tanken från och med nu. 












Kom ihåg mig?
Go & gla. (Typ) hobbyfotograf som mest använder den här bloggen till att visa upp glada all-around-bilder! Jag jobbar med gamla människor och med växter. Är också fotograf och ungdomsreporter. Brinner för resor, välmående och fotografier och drömmer stort om att en gång ha en bröllopsvernissage och resa jorden runt. Ge mig två år så har jag bockat av båda!

HannaVic logotype